Varieté och migrän

Hade tänkt skriva här idag när barnen somnat, men sen fick jag migrän tidigare idag så nu får det bli ett kort inlägg. Bara för att hålla sidan ”varm” liksom.

Imorse var ett helvete. Jag hade tagit en långtidverkande värktablett igår kväll och idag blev det ett totalt bakslag eftersom jag blev väckt tidigare än vad kroppen ville sova ut tabletten. Jag blev sängliggandes fram till tio innan jag fick vräka mig själv upp ur sängen för att göra lunch. Innan dess blev jag yr och illamående bara jag satt upp. Stark jävla tablett – aldrig mer!

Efter lite kaffe och lunch kom barnens farmor och bjöd barnen och mig på picknick och Wedins varieté hos Gävle konserthus. Grymt roligt föreställning med humor för både stora och små! Mr K. som höll i den var riktigt duktig på att improvisera och bjuda in publiken att delta i numrerna men hade ändå grymt bra disciplin på att barnen ”höll sig på mattan”. Imponerad! Barnen skrattade massor och gav ett väldigt bra betyg efter. ”Bra men lite läskig.”

Påvägen hem hade jag en huvudvärk som kom smygandes och väl hemma blommande den ut till en fullständig migrän. Barnen tafsade ute i vardagsrummet, mitt huvud bultade, ansiktet värkte och jag kunde verkligen inte ta mig upp ur sängen för att laga middag. Det slutade med att Amira tog sig hit i sista sekunden, slängde fram lite mat, försökte byta blöja på en Lion som blev ett ursinnigt vrak över att mamma inte lagade mat och bytte blöjan! Hon tog med sig dem hem till sig en stund och så att jag skulle få vila. Hon är värd så mycket mer än guld ibland! ❤ Jag sov kanske tjugo minuter, blev väckt av telefonen och efter det gick det bara inte att somna om igen, huvudet dunkade nåt fruktansvärt.

Nu sover båda barnen helt utslagna på varsin madrass inne i mitt sovrum, för deras del tror jag de haft en toppendag och jag ska göra ett nytt försök att få somna om. Ny vecka imorgon.

En natt jag inte vill minnas

Kommer du ihåg?

Kommer du ihåg den där kvällen när du bad mig, nej, krävde att jag skulle komma hem till dig när du bodde inne i stan?

Minns hur bilen sakta rullar upp för den branta gatan, Lasarettgatan. Det är tyst i bilen, klockan är mycket och det är mörkt ute. Regnet rinner sakta ner och ljusen från restaurangen bredvid hans ingång bryts genom vattendropparna på rutan. Jag tror att jag minns att det regnade ute i alla fall. Minns inte vilken årstid det var, men inte sommar. Sen höst kanske?

Stämningen i bilen är väl egentligen inte den bästa. Har en känsla av att mamma egentligen inte ville att jag ska åka och frågar igen innan jag kliver ur bilen om jag inte bara ska stanna hemma ikväll. Jag säger att jag vill och kliver ur. Egentligen vet jag inte vad jag vill. Det är sent och jag hade nog hellre velat vara hemma. Men han ville verkligen att jag skulle komma dit! Och vi bråkar ju jämt så det är bäst att göra honom lugn och göra som han vill.

Kommer inte ihåg om entrédörren var låst eller inte. Har för mig att jag fick stå och vänta en stund tills jag kom in. Kanske jag fångade dörren när någon gick in/ut? Minns inte. Åker upp till hans lägenhet och knackar på. Inget svar. Försöker ringa hans mobil. Inget svar där heller så jag skickar ett SMS istället. Sitter utanför lägenhetsdörren ett tag. Skickar fler SMS. Fortfarande inget svar. Jag skulle kunna ringa mamma igen och be henne komma och hämta mig igen men jag skäms redan för att jag tjatat mig till skjuts in till stan så här sent på kvällen och nu skulle hon då behöva vända och åka hela vägen tillbaka. Nej. Han kommer säkert snart..

Det måste vara helg för folk är ute och festar. Hör dunket ute på gatan och folk som skrattar och pratar. Minns inte exakt vilken dag det kan ha varit.

Till slut får jag ett sms där du berättar att du är ute och dricker öl med din pappa. Du är så besviken på mig över något som jag inte minns. Du behövde prata med honom om det och vet inte när du kommer hem igen, kanske inte alls. Vi utbyter några SMS, jag blir arg men du byter min ilska till din ilska och jag skäms igen för att jag gjort något som du inte tycker om. Jag är inte en tillräckligt bra flickvän och du behöver din pappa ikväll. Jag får inte komma till er, ni vill vara ensamma på krogen och jag är dessutom minderårig.

Åker ner till entrén och sätter mig på trappen för att fortsätta vänta. Först tar pengarna slut på kortet och tillslut dör batteriet i telefonen och jag sitter där. Vill inte gå ut för då är risken att jag inte kan komma in i värmen igen.

Ett par som är några år äldre än mig kommer ner för trappen och säger hej och undrar varför jag sitter där. Jag skäms lite och berättar att jag väntar på min kille som bor i huset och att han kommer strax. De går vidare.

Vet inte hur länge jag sitter där men det hinner bli sent och han har fortfarande inte dykt upp. Nu är det verkligen försent att be om skjuts hem igen och av någon anledning är buss inget alternativ. Jag är dessutom rädd för att gå genom hela stan själv mitt i natten. Jag ryckte till varje gång entrédörren gick upp, hoppades att det var han och att han var glad att se mig. Eller åtminstone att han kom hem, jag var trött, kall och ensam.

Efter ett tag kommer paret jag mötte i trappen tillbaka. De stannar upp och verkar faktiskt rätt oroliga varför jag fortfarande sitter kvar. Killen bor tydligen på samma våning, lägenheten precis bredvid. Jag frågar om jag kan få låna toaletten och det slutar med att de säger att jag kan få stanna hos dem tills han kommer hem igen. Det slutar med att jag får sova på soffan.

Morgonen dagen efter har jag inget direkt minne av. Jag tror jag minns att solen lös in i den lilla lägenheten. Fick jag ladda min telefon? Gick jag och knackade på för att se om han var hemma? Ville jag ens att han skulle vara det? Han var ju så arg och besviken på mig. Jag tror jag fick låna en telefon för att ringa hem. Eller tog jag bussen? Jag tror att jag i alla fall ringde hem. Skämdes för att jag besvärat hans grannar. De var så snälla och trevliga. Jag hoppades verkligen att jag aldrig mer skulle stöta på dem igen. Skämdes över att min kille inte kom hem. Skämdes för att jag behövde ringa hem till mamma och be om skjuts, igen.

Jag hatar att åka förbi den gatan nu. Jag hatar att gå genom området kring den gatan. Jag blir illamående och yr när jag åker i närheten eller ens bara tänker på gatan. Detsamma gäller Flatås, Vågmästareplatsen, vägen upp till- och Wieselgrensplatsen, Marklandsgatan, Frölunda Torg och många fler.

Jag minns inte allt så tydligt längre, bara några enstaka bilder och känslor. Mest känslor. Resten har jag medvetet och omedvetet låst undan och glömt. Men känslan av dig sitter kvar som en tumör i minnet. Etsat sig fast och tär lite mer varje dag.

 

Texten är nog på mitt sätt ett terapeutiskt syfte att släppa taget och gå vidare från ett osynligt, skadligt förhållande som fortfarande förgiftar mig 12 år senare. Jag vet att det finns andra där ute som upplevt eller upplever liknande situationer och med texten vill jag visa att vi är inte ensamma. Ingen ska behöva skämmas över att ha blivit utsatt för psykisk misshandel och våga söka hjälp. Jag går själv hos en terapeut en gång i veckan nu för bearbeta obehagliga minnesbilder som fortfarande påverkar mig dagligen. 

Jag är inte ute efter några sympatier eller prata vidare i offentliga rum om mina minnen, men har någon frågor eller kanske vill berätta om sina egna upplevelser kring ämnet så får en självklart skriva ett pm. Beroende på om hur det kommer kännas efter att ha publicerat den här texten så har jag funderingar på att skriva om ytterligare minnen, det känns bra att få ner dem i text och jag hoppas på något plan att det ska kunna hjälpa mig och kanske andra.